Lite info till dom som är intresserad..

1978

Den här modellen förhandsvisades kort efter konkurrenten Saab 99 Turbo under hösten 1977 men började inte säljas officiellt förrän våren det här året. Var det ett desperat motdrag eller en riktigt logisk uppföljning av tidigare sportmodeller från Volvo som PV 544 Sport och Amazon 123 GT? Både och är nog det svar som ligger närmast sanningen. Det är i alla fall helt klart att Volvo väldigt, väldigt gärna ville bli av med sin tråkstämpel.

Den var relativt dyr (nypriset var nämligen hela 53.000 kronor, det vill säga omkring 15.000 kronor mer än vad basmodellen Volvo 244 L kostade) och dessutom ganska sällsynt. Det var kort och gott en Volvo 242 som var försedd med motorn och växellådan från Volvo 244 GL. Dessutom var den även försedd med ventilerade bromsskivor fram (något som ingen annan 240 hade), servostyrning, stabiliseringsstag monterade parallellt med de främre länkarmarna, förstärkningsplattor (som var en halv centimeter i tjocklek) som var monterade mellan fjäderben och fjäderbenstorn, hårdare gasstötdämpare (av fabrikat DeCarbon) bak (den hade faktiskt vanliga oljestötdämpare fram) och fjädrar (dessa var inte mindre än 30 procent hårdare än fjädrarna på DL-modellen) runt om, krängningshämmare med grövre diameter (21,5 millimeter fram och hela 25,5 millimeter bak, vilket var den grövsta krängningshämmaren som någonsin har monterats på en Volvo 240), 20-ekrade aluminiumfälgar med däck av fabrikat Pirelli Cinturato CN36 i dimension 185/70 HR 14 (något som räknades som lågprofil vid den här tiden), spoiler fram, två stycken rektangulära extrastrålkastare (som var dimljus på de svenska och amerikanska marknaderna, fjärrljus på övriga) som var inbyggda i den i bilens färg lackerade grillen (som den här modellen var helt och hållet ensam i modellprogrammet att ha som standard), varvräknare, läderratt med ett litet orangefärgat GT- emblem i mitten och en synnerligen fräck klädsel i ett svart manchestertyg (det var av förvånansvärt hög kvalitet men dessvärre också riktigt smutskänslig) med centimeterbreda orangeröda ränder. Dessutom var listen på instrumentbrädan i exakt samma färg och den fortsatte sedan ut över de svarta plyschklädda dörrsidorna. Övriga inredningsdetaljer som golvmattan och innertaket inklusive takstolpsklädslarna var naturligtvis svarta. Växelspakens damask var på den här modellen dessutom gjord av äkta oxläder.

Utvändigt fanns bilen enbart att fås i silver metallic med relativt smala svarta och orangefärgade dekorstripes samt att stötfångarna hade silverfärgade reflexstripes både fram och bak. Dessutom var den, till skillnad från de övriga modellerna, helt och hållet befriad från allt krom (det var nämligen svartanodiserat istället eftersom det såg betydligt tuffare ut än om det var kromat). Det fanns faktiskt endast tre detaljer som var kromade, nämligen dörrhandtagen och låscylindrarna samt sargerna till sidomarkeringsljusen på bakskärmarna (dessa sarger blev dessbättre någon gång under modellåret utbytta mot svarta). Dessutom hade USA- versionen av den här modellen i de flesta fall både sollucka och luftkonditionering (det senare fanns även som tillval till de svensksålda bilarna liksom elektriska fönsterhissar och differentialbroms även om dessa är mycket sällsynta).

I bagageutrymmet fanns det dessutom ett uppblåsbart (med hjälp av en medföljande kompressor) reservhjul (som dessutom enbart fick användas för körning under en kortare sträcka (cirka 80 kilometer och med en fart av högst 80 km/h). Anledningen var att reservhjulsbaljorna var borttagna för ett renare utseende (precis som på lyxmodellen Volvo 262c). Därmed krävdes det en speciellt konstruerad dragkrok för den som så önskade (vilket ganska många svenska kunder faktiskt valde).

Volvo 242 GT var en för sin tid mycket snabb bil. Den gjorde 0- 100 km/h på 11,1 sekunder och toppfarten var hela 175 km/h.

Modellen gick huvudsakligen på export (först och främst till USA och Kanada (där de för övrigt hade helt och hållet egna chassinummerserier med bokstaven C i början) men även till Australien och Nya Zeeland, i ett okänt antal exemplar och en svensksåld sådan kan med största säkerhet vara en blivande klassiker (eftersom den inte såldes i så många exemplar).

I Kalifornien kunde man beställa sin Volvo 242 GT i californiavitt istället för silver metallic. Även grillen var då lackerad i vitt. I övrigt var det exakt samma bil.

Den ordinarie 242:an utgick helt och hållet från den svenska marknaden det här året.


1979

Den här modellen fanns faktiskt inte med när modellåret inleddes, men kom dessbättre tillbaka officiellt efter cirka sex månader (även om de första bilarna hade börjat levereras till svenska kunder redan i november 1978), och nu med en riktigt â€�rivigâ€� 2,3- liters motor (dock bara på 1.200 bilar av sammanlagt 5.000 stycken tillverkade det här året) försedd med smidda kolvar samt det så kallade 405- topplocket med större insugningsportar och högre kompressionsförhållande. Det gjorde att bilen blev något snabbare i både acceleration (10,8 sekunder upp till 100 km/h) och toppfart (180 km/h) än föregångaren), aningen hårdare fjädring, smala stabiliseringsstag i motorrummet (dessa var diagonalt placerade mellan torpedväggen och fjäderbenstornen), den något ändrade caster-vinkeln fram samtidigt som förstärkningsplattorna mellan fjäderben och fjäderbenstorn liksom de nedre stabiliseringsstagen av någon anledning försvann helt och hållet. Dessutom tillkom det även en något kraftigare krängningshämmare fram (som från och med nu faktiskt var inte mindre än 23,4 millimeter i diameter) medan den bakre krängningshämmaren samtidigt blev något klenare (den hade från och med nu exakt samma diameter som den främre).

Volvo 242 GT var dessutom oerhört snäll att köra redan i låga farter och servostyrningen som var standard gjorde den ganska lättmanövrerad. I hög fart gick den tyst och avslappnat tack vare den elektriskt manövrerade överväxeln men även om fjädringen kändes lite stötig gick det inte ens med god vilja att kalla körupplevelsen för sportig.

Desto roligare var det på grusväg och nästan varenda promotionbild på en 242 GT visade en bil på tvären med grus sprutande från bakhjulen. Det gick naturligtvis minst lika brett även på asfalt. En ursvensk bil för ursvenska asfaltvägar med andra ord.

Dock blev den här modellen dessvärre en ganska kortlivad modell. Den skulle komma att ersättas helt och hållet av Volvo 244 GLT4 (dock ej i vare sig USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland där den faktiskt fortsatte att tillverkas under ytterligare två år och då med den för året helt och hållet nya frontspoilern samt de femekrade aluminiumfälgar och lågprofildäck som skulle komma som extrautrustning till GLT- modellerna från och med 1980 års modell men också som standard på Volvo 244 Turbo under 1981 samt att den även var försedd med reservhjulsbaljorna). Försedd med exakt samma motor men ännu mer komfort- och lyxinriktad slog den betydligt bättre.

En lustig detalj med den här modellen var att den det här året även fanns att fås i svart med smala röda stripes (dock bara på den kanadensiska marknaden). På de silverfärgade och vita bilarna förändrades dessutom stripesen genom att den svarta delen längst bak på bakskärmarna som fortsatte upp på bagageluckan nu blev en decimeter bred istället för en halv centimeter som tidigare.

Av alla de 670 stycken (som för övrigt inte var i chassinummerföljd utan utspridda över hela årsmodellerna) bilar som tillverkades för den svenska marknaden (265 stycken av 1978 års modell och 405 stycken av 1979 års modell) finns för närvarande (i juli 2005, håller på att uppdatera men det tar dessvärre mycket tid) sammanlagt 367 stycken kvar i bilregistret. Av dessa är 223 stycken av 1978 års modell och 139 stycken är därmed av 1979 års modell. Sedan finns det faktiskt fem stycken bilar av den sällsynta årsmodellen 1980. Från början fanns det enligt vissa uppgifter tolv stycken av den årsmodellen och dessutom två stycken av 1981 års modell (givetvis fortfarande med samma utseende som tidigare) samt fem stycken av 1977 års modell och en okörbar prototyp av 1976 års modell. Var alla dessa har tagit vägen är dessvärre okänt men gissningsvis har merparten av dem använts/ används i Volvo Original Cup. 58 stycken (32 stycken av 1978 års modell, 25 stycken av 1979 års modell och en av 1980 års modell) är i trafik (resten är för tillfället antingen avställda (226 stycken (127 stycken av 1978 års modell, 97 stycken av 1979 års modell och två stycken av 1980 års modell) eller avregistrerade men inte avförda från Bilregistret (83 stycken (64 stycken av 1978 års modell, 17 stycken av 1979 års modell och två stycken av 1980 års modell), 44 stycken som har ändrad motoreffekt (antingen uppåt eller nedåt (26 stycken av 1978 års modell, 15 stycken av 1979 års modell och tre stycken av 1980 års modell), 35 stycken som är omlackerade (24 stycken (fem vita, fyra gula, sex röda, fem flerfärgade, två blåa en grå och en mörkblå) av 1978 års modell, nio stycken (tre vita, en röd, en blå, en svart och tre flerfärgade) av 1979 års modell och två (en blå och en mörkröd) av 1980 års modell), 14 stycken som har taklucka (sju stycken (eftermonterade) av 1978 års modell, sex stycken (fyra stycken fabriksmonterade och två stycken som är eftermonterade) av 1979 års modell och en (fabriksmonterad) av 1980 års modell) samt att det är inte mindre än 199 (!) stycken som faktiskt är försedda med dragkrok (116 stycken av 1978 års modell, 80 stycken av 1979 års modell och tre stycken av 1980 års modell).

Ursprunget till B23E- motorn togs för övrigt fram hos Volvos mycket framgångsrika tävlingsavdelning R- Sport som skötte servicen för de förare som ville tävla med Volvo- bilar (därav den â€�vassaâ€� kamaxeln). Konceptet kom sedan att föras över till mer normala produktionsbilar och visade sig vara ett riktigt lyckokast.

Tack vare de stora förbättringar som skedde på prestandasidan kom även Volvo 242 GT att tas betydligt mer på allvar än vad man hade räknat med. Den kom dessutom att spela en mycket viktig roll för utvecklingen av modellprogrammet: sedan kom GLT (några enstaka GLT- bilar som var avsedda för tuff körning på tyska Autobahn tillverkades det här året) och 240 Turbo.

Idag är Volvo 242 GT med B23E- motorn (i lätt â€�vässatâ€� skick) faktiskt basen för de bilar som används för tävling i Volvo Original Cup, Sveriges definitivt mest omfattande klass inom bilsport där man tävlar inom både racing, rally, backe och isbana.